Ibland får jag en känsla av att jag inte riktigt är skapt för ett tänkande liv. Att jag borde hoppa av universitetet, söka något intelligensbefriat skitjobb, köpa mig en tv och sedan slösa bort mitt liv på att sjunka allt djupare ned i tv-soffans förströelseträsk.
För att citera figuren Platon, i något så banalt som serietidningen Knasen:
Ju mer man vet, desto mer inser man att man inte vet.
Jag tror att det är lättare att vara lycklig om man inte tänker efter. Om man kan intressera sig för vad aftonbladet skriver, om man kan tycka att det är givande att följa 32 olika sitcoms, om man kunde knega på utan att ifrågasätta meningen med vad man gör. Om man kunde plocka bort vissa delar av sin hjärna och helt enkelt bli lite dummare.
Fast då sitter man väl där snart, med alla möjliga typer av lån och avbetalningar och grämer sig över sin egen dumhet. Det finns ont om ultimata lösningar och verklighetsförankrade utopier.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker att du ska behålla din intelligens, den är bra som den är. Och det är klart du ska vara student, vi vill ju ha med dig i spexet. :)
jag har också funderat över det. att människor jag anser vara "dumma" och de med skev världsbild och verklighetsuppfattning, om man inte mår lite bättre att gå igenom livet, blond (no offence)och allmänt naiv...Men i längden så tror jag att man mår bättre och utvecklas mer om man är medveten och faktiskt GÖR något med sitt liv. Tänk allt man går miste om i sin förnekelse och sitcom beroende. jag tror att man i längden får ut mer om man är som man är, inte som någon annan.
Skicka en kommentar