Så var Mästarnas Mästare igång igen på SVT. Ni som följt min blogg ett tag vet att jag både hyllat förra säsongen och sågat tv3s Superstars i jämförelse. Förra säsongen var jag mycket exalterad och följde programmet av hela mitt hjärta. Feel good-TV när det är som bäst, på ett sätt bara SVT kan leverera.
Just nu sitter jag och tittar på första avsnittet av den andra säsongen. Här har vi, precis som förra omgången, en deltagare som står mig lite extra varmt om hjärtat, även om jag väldigt ofta blir nostalgisk och genuint glad av gamla svenska sporthjältar. Förra gången var det Per Elofsson som blev min favorit, eftersom han var min förebild på den tiden jag höll på med skidåkning. Då gick Per (kanske på grund av mitt påhejande?) fram till seger i Mästarnas Mästare. I år är det Stefan Holm som är den som står mig närmast.
Visserligen har jag också hållt på med friidrott en gång i tiden, och visserligen är vi båda värmlänningar, men det som får mig att känna lite extra för Stefan är framförallt att jag fick äran att spela honom i både Cabary '07 och RevySM '08. Sen dess har jag lite svårt att höra något om eller se Stefan utan att känna det som om det handlar om en del av mig. Stefan har blivit en symbol för en del av mig, och min person är en del av min syn på honom.
Nu återstår det bara att se om min favoritdeltagare för året kan gå lika långt som Per Elofsson gjorde förra året. Dock känns det på något sätt som om Stefan tävlar mer för att vinna över Patrik Sjöberg än för att slå de andra deltagarna eller överträffa sina egna förväntningar.
Och ja, detta inlägg finns på båda mina bloggar. Jag ska försöka lova att dylik dubblering inte ska förekomma särskilt ofta framöver.
