Så kom då äntligen lördagens spexpremiär. Härligt. Bejublat. Blaskan skrev en positiv recension.
Men fjärilarna i magen, dom uteblev. Liksom under uppsättningen av Stinsen Brinner i våras. Och UKMfestivalen. Och Cabary.
Jag har på något sätt blivit immun mot premiärnerver.
Skönt, kan vissa tycka, som är sådär jättenervösa i ett par dagar innan och knappt kan äta. Och visst, så vill jag ju inte ha det, men lite nervositet är ju ändå något som ska finnas där, och som man triggas av och hindrar en från att slappna av och klanta bort sig på scenen.
Under overtyren, i inledningen till premiärshowen, stod jag och Ida bakom ridån och konstaterade att hennes puls rusade medans min låg någonstans runt 80 och jag var kolugn. Faktum är att jag började hoppa runt för att få upp pulsen.
Och så, när ridån rullat åt sidan, när publiken blottats framför mig, och jag slagit an första ackordet på ukulelen, så infann sig plötsligt de så efterlängtade fjärilarna. Så underbart.
Därefter gick allt som smort.
(Nu måste du se någon av de återstående föreställningarna. Mer info)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du hade kanske så många fjärilar på din maskeraddräkt att det inte blev några över att ha i magen... :)
nervositet är något jag inte brukar drabbas av så ofta, och jag saknar det också.adrenalin däremot..fyfasiken.
ang flytten så...eventually=)
Skicka en kommentar